Scriptum

Konflikten i Mellanöstern mellan huvudsakligen Israel på ena sidan och Arabvärlden med olika palestinska organisationer i spetsen på andra sidan är en mycket infekterad och komplex konflikt. En lösning är inte lätt att finna, men med lite ansträngning från alla parter tror jag dock att det går. Med tanke på de naturresurser som finns där har länderna i Mellanöstern potential att bli världens ledande nationer om fred skapas och konstruktivt samarbete inleds. Den eviga tvistefrågan är bara hur fred ska skapas. Detta är ingen lätt fråga att besvara i och med att parterna i konflikten har sådana vitt skilda utgångspunkter och premisser och ser konflikten ur helt olika perspektiv. I många fall är dessa perspektiv inte alls kompatibla. Utmaningen är därför att hitta en stabil lösning som fungerar för samtliga parter och som tryggar fred och välstånd i området inför framtiden.

De sociokulturella arven och tillstånden bland judar och palestinier är alltför olika för att de två folkslagen med framgång ska kunna dela en och samma stat. Den enda möjliga lösningen torde därför vara en tvåstatslösning; att skapa två stater, Israel och Palestina, som kan leva i fred och samarbete sida vid sida. Vissa förutsättningar måste råda för att ett konstruktivt fredsförhandlande ska vara möjligt över huvud taget. En sådan förutsättning är att förnuftiga och sakenliga diskussioner förs. För detta krävs sekulära och öppna människor på båda sidor. Religiös fundamentalism finns i stor utsträckning bland såväl palestinier som judar. De fundamentalistiska judarna hävdar att Israel är deras förlovade land som de blivit givna av Gud och att de är Guds folk. De fundamentalistiska palestinierna, och de andra muslimska länderna, hävdar å sin sida att Israel inte har rätt att existera och att de har Allahs (Guds) rätt på sin sida. Fundamentalism leder obönhörligen till dogmatism som gör den fundamentalistiske oåtkomlig för kritik. Ett första steg i en fredsprocess är alltså att minska den religiösa fundamentalismen på båda sidor. Problemet är störst på den muslimska sidan där den religiösa fundamentalismen är normen. Israel är ett till ganska stor utsträckning sekulariserat land, även om den retorik som de israeliska ledarna fört ofta varit av religiös karaktär. Den religiösa fundamentalismen har sina rötter och förklaringar i olika saker; mycket är kultur och traditioner som är svåra att bryta, men det finns även andra olika socioekonomiska skäl. Inkomsten per capita på Västbanken är ca 800 USD medan inkomsten per capita i Israel är ca 20800 USD, alltså betydligt högre. Tillgången till sekulära media och information i de palestinska områdena är likaledes inte särskilt stor. Arbetslösheten på Västbanken och i Gazaremsan beräknas till ca 50% och tillgången till utbildning är begränsad. Under sådana förutsättningar är det lätt att hemfalla åt religiös fanatism. Här har det internationella samfundet ett stort ansvar att försöka höja den ekonomiska standarden i Palestina. FN har i mångt och mycket visat sig vara en relativt trubbig och byråkratisk organisation, varför ett större ansvarstagande från EU, USA och övriga västvärlden är att önska. Om man alltså kan höja den ekonomiska och utbildningsmässiga standarden i de palestinska områdena tror jag att det skulle bädda för ett sekulariserande av samhället vilket i sin tur skulle leda till mer förnuftsbaserade fredssamtal med reella chanser att lyckas. Också de sekulära krafter som redan verkar i bägge länderna har ett ansvar att försöka moderera sina landsmän. De fundamentalistiska rörelserna hävdar ofta att de kämpar för ett helt land eller folkslag. Om de stora grupper däri som inte anser att våld är ett bra medel för fram sin mening tar man ifrån fundamentalisterna många av deras förevändningar för sitt handlande. Det är endast de icke-fanatiska som kan bota de fanatiska.

Internationella interventioner är en nödvändighet i hela fredsprocessen och processen att etablera en livskraftig palestinsk stat. Även när man lyckats tona ned den religiösa retoriken och fanatismen och etablerat en palestinsk stat jämte Israel kommer ett stort internationellt stöd under åtskilliga år att behövas. Man måste få igång en fungerande demokrati, med allt vad det innebär; ett fungerande rättsväsende, administration, skolor, sjukhus, infrastruktur, handel etc. Subsidierna till det nya sekulära och demokratiska Palestina kommer att behöva bestå av såväl ekonomiska som mänskliga resurser. Att få igång handel mellan Palestina och Israel vore ett ypperligt sätt att förhindra att nya stridigheter bryter ut. "Om inte varor korsar gränserna kommer soldater att göra det" sade den franske filosofen och ekonomen Frédéric Bastiat på 1800-talet, och få uttryck har visat sig mer korrekta än det. Dagens EU bygger i grunden på ett sådant projekt, med kol- och stålunionen som föregångare. Därför bör handel mellan Israel, Palestina och för den delen resten av Mellanöstern och resten av världen uppmuntras. Mellanöstern är ett väldigt bördigt område rikt på resurser, och om regionen stabiliserades och handel upptogs skulle man snabbt kunna konkurrera med västvärlden i fråga om utveckling och standard.

Man får inte göra felet att se konflikten mellan Israel och Palestina som just bara det; en konflikt mellan två länder. Konflikten har många olika orsaker och handlar inte bara om religion och etnicitet. Det är också en konflikt om resurser och en konflikt om demokrati kontra diktatur. Utöver detta har konflikten kommit att få en mycket infekterad internationell dimension. Å ena sidan finns supermakten och demokratin USA som aktivt stöder Israel såväl ekonomiskt som militärt och å andra sidan finns andra mäktiga stater såsom Ryssland som stöder Palestina, i varierande grad. Dessutom är den religiösa och etniska konflikten knappast begränsad till området kring Israel; hela området är en oroshärd och mycket av den polemik som rått det senaste decenniet har stått mellan islamisk fundamentalism kontra västlig demokrati och sekularisering. Denna polemik har intensifierats med 11 september-attackerna och USA:s krig mot terrorismen. Därför driver naturligtvis de fundamentalistiska krafterna i hela arabvärlden och Mellanöstern på de militanta palestiniernas kamp och stöder den också militärt. På grund av detta räcker det inte att bekämpa fundamentalismen och dogmatismen i Israel och Palestina; den måste bekämpas i hela Mellanöstern. Ytterliggare en dimension är arvet från kalla kriget; striden om kärnvapen. Även om Israel inte officiellt erkänt innehav av kärnvapen, anses det allmänt känt att de har sådana. Detta är ett brott mot det internationella icke-spridningsavtalet och även det muslimska Iran misstänks ha, som reaktion på detta, börjat anrika kärnmaterial för att skapa kärnvapen. Världssamfundet har reagerat starkt mot dessa planer, men inte mot Israels. Det är oerhört angeläget att konflikten inte utvecklas till en nukleär konflikt. Därför måste USA och EU kraftfullt verka för att icke-spridningsavtalet hålls och såväl Israel som Iran avvecklar sina kärnvapen.

När man väl går in i fredssamtal utan religiösa skygglappar finns en mycket större chans att lyckas. Men det krävs generositet och tillit från båda parter. Israel måste vara berett att avträda landområden till Palestina och dra tillbaka sina bosättare. Palestina måste vara berett att ta krafttag emot de militanta fundamentalister som fortfarande finns och utsätter dagligen Israel för raketbeskjutning. Vilken sida staden Jerusalem än hamnar på bör den vara tillänglig för alla, då den är en av de viktigaste heliga platserna för såväl muslimer som judar och kristna. Det optimala vore om den stode under någon form av internationell kontroll.

Världens demokratier och i-länder har ett ansvar att verka för fred och demokrati i området och för ett stabiliserat Mellanöstern. Om vi inte vänder trenden kommer denna religiösa och fundamentalistiska polemik att sprida sig. Mellanöstern är mänsklighetens vagga - låt den inte bli dess grav.