Konflikten i Mellanöstern mellan huvudsakligen Israel på ena sidan och Arabvärlden med olika palestinska organisationer i spetsen på andra sidan är en mycket infekterad och komplex konflikt. En lösning är inte lätt att finna, men med lite ansträngning från alla parter tror jag dock att det går. Med tanke på de naturresurser som finns där har länderna i Mellanöstern potential att bli världens ledande nationer om fred skapas och konstruktivt samarbete inleds. Den eviga tvistefrågan är bara hur fred ska skapas. Detta är ingen lätt fråga att besvara i och med att parterna i konflikten har sådana vitt skilda utgångspunkter och premisser och ser konflikten ur helt olika perspektiv. I många fall är dessa perspektiv inte alls kompatibla. Utmaningen är därför att hitta en stabil lösning som fungerar för samtliga parter och som tryggar fred och välstånd i området inför framtiden.

De sociokulturella arven och tillstånden bland judar och palestinier är alltför olika för att de två folkslagen med framgång ska kunna dela en och samma stat. Den enda möjliga lösningen torde därför vara en tvåstatslösning; att skapa två stater, Israel och Palestina, som kan leva i fred och samarbete sida vid sida. Vissa förutsättningar måste råda för att ett konstruktivt fredsförhandlande ska vara möjligt över huvud taget. En sådan förutsättning är att förnuftiga och sakenliga diskussioner förs. För detta krävs sekulära och öppna människor på båda sidor. Religiös fundamentalism finns i stor utsträckning bland såväl palestinier som judar. De fundamentalistiska judarna hävdar att Israel är deras förlovade land som de blivit givna av Gud och att de är Guds folk. De fundamentalistiska palestinierna, och de andra muslimska länderna, hävdar å sin sida att Israel inte har rätt att existera och att de har Allahs (Guds) rätt på sin sida. Fundamentalism leder obönhörligen till dogmatism som gör den fundamentalistiske oåtkomlig för kritik. Ett första steg i en fredsprocess är alltså att minska den religiösa fundamentalismen på båda sidor. Problemet är störst på den muslimska sidan där den religiösa fundamentalismen är normen. Israel är ett till ganska stor utsträckning sekulariserat land, även om den retorik som de israeliska ledarna fört ofta varit av religiös karaktär. Den religiösa fundamentalismen har sina rötter och förklaringar i olika saker; mycket är kultur och traditioner som är svåra att bryta, men det finns även andra olika socioekonomiska skäl. Inkomsten per capita på Västbanken är ca 800 USD medan inkomsten per capita i Israel är ca 20800 USD, alltså betydligt högre. Tillgången till sekulära media och information i de palestinska områdena är likaledes inte särskilt stor. Arbetslösheten på Västbanken och i Gazaremsan beräknas till ca 50% och tillgången till utbildning är begränsad. Under sådana förutsättningar är det lätt att hemfalla åt religiös fanatism. Här har det internationella samfundet ett stort ansvar att försöka höja den ekonomiska standarden i Palestina. FN har i mångt och mycket visat sig vara en relativt trubbig och byråkratisk organisation, varför ett större ansvarstagande från EU, USA och övriga västvärlden är att önska. Om man alltså kan höja den ekonomiska och utbildningsmässiga standarden i de palestinska områdena tror jag att det skulle bädda för ett sekulariserande av samhället vilket i sin tur skulle leda till mer förnuftsbaserade fredssamtal med reella chanser att lyckas. Också de sekulära krafter som redan verkar i bägge länderna har ett ansvar att försöka moderera sina landsmän. De fundamentalistiska rörelserna hävdar ofta att de kämpar för ett helt land eller folkslag. Om de stora grupper däri som inte anser att våld är ett bra medel för fram sin mening tar man ifrån fundamentalisterna många av deras förevändningar för sitt handlande. Det är endast de icke-fanatiska som kan bota de fanatiska.

Internationella interventioner är en nödvändighet i hela fredsprocessen och processen att etablera en livskraftig palestinsk stat. Även när man lyckats tona ned den religiösa retoriken och fanatismen och etablerat en palestinsk stat jämte Israel kommer ett stort internationellt stöd under åtskilliga år att behövas. Man måste få igång en fungerande demokrati, med allt vad det innebär; ett fungerande rättsväsende, administration, skolor, sjukhus, infrastruktur, handel etc. Subsidierna till det nya sekulära och demokratiska Palestina kommer att behöva bestå av såväl ekonomiska som mänskliga resurser. Att få igång handel mellan Palestina och Israel vore ett ypperligt sätt att förhindra att nya stridigheter bryter ut. "Om inte varor korsar gränserna kommer soldater att göra det" sade den franske filosofen och ekonomen Frédéric Bastiat på 1800-talet, och få uttryck har visat sig mer korrekta än det. Dagens EU bygger i grunden på ett sådant projekt, med kol- och stålunionen som föregångare. Därför bör handel mellan Israel, Palestina och för den delen resten av Mellanöstern och resten av världen uppmuntras. Mellanöstern är ett väldigt bördigt område rikt på resurser, och om regionen stabiliserades och handel upptogs skulle man snabbt kunna konkurrera med västvärlden i fråga om utveckling och standard.

Man får inte göra felet att se konflikten mellan Israel och Palestina som just bara det; en konflikt mellan två länder. Konflikten har många olika orsaker och handlar inte bara om religion och etnicitet. Det är också en konflikt om resurser och en konflikt om demokrati kontra diktatur. Utöver detta har konflikten kommit att få en mycket infekterad internationell dimension. Å ena sidan finns supermakten och demokratin USA som aktivt stöder Israel såväl ekonomiskt som militärt och å andra sidan finns andra mäktiga stater såsom Ryssland som stöder Palestina, i varierande grad. Dessutom är den religiösa och etniska konflikten knappast begränsad till området kring Israel; hela området är en oroshärd och mycket av den polemik som rått det senaste decenniet har stått mellan islamisk fundamentalism kontra västlig demokrati och sekularisering. Denna polemik har intensifierats med 11 september-attackerna och USA:s krig mot terrorismen. Därför driver naturligtvis de fundamentalistiska krafterna i hela arabvärlden och Mellanöstern på de militanta palestiniernas kamp och stöder den också militärt. På grund av detta räcker det inte att bekämpa fundamentalismen och dogmatismen i Israel och Palestina; den måste bekämpas i hela Mellanöstern. Ytterliggare en dimension är arvet från kalla kriget; striden om kärnvapen. Även om Israel inte officiellt erkänt innehav av kärnvapen, anses det allmänt känt att de har sådana. Detta är ett brott mot det internationella icke-spridningsavtalet och även det muslimska Iran misstänks ha, som reaktion på detta, börjat anrika kärnmaterial för att skapa kärnvapen. Världssamfundet har reagerat starkt mot dessa planer, men inte mot Israels. Det är oerhört angeläget att konflikten inte utvecklas till en nukleär konflikt. Därför måste USA och EU kraftfullt verka för att icke-spridningsavtalet hålls och såväl Israel som Iran avvecklar sina kärnvapen.

När man väl går in i fredssamtal utan religiösa skygglappar finns en mycket större chans att lyckas. Men det krävs generositet och tillit från båda parter. Israel måste vara berett att avträda landområden till Palestina och dra tillbaka sina bosättare. Palestina måste vara berett att ta krafttag emot de militanta fundamentalister som fortfarande finns och utsätter dagligen Israel för raketbeskjutning. Vilken sida staden Jerusalem än hamnar på bör den vara tillänglig för alla, då den är en av de viktigaste heliga platserna för såväl muslimer som judar och kristna. Det optimala vore om den stode under någon form av internationell kontroll.

Världens demokratier och i-länder har ett ansvar att verka för fred och demokrati i området och för ett stabiliserat Mellanöstern. Om vi inte vänder trenden kommer denna religiösa och fundamentalistiska polemik att sprida sig. Mellanöstern är mänsklighetens vagga - låt den inte bli dess grav.

Fackföreningarna åtnjuter idag en särställning i svensk lagstiftning, genom medbestämmandelagen (MBL) och lagen om anställningsskydd (LAS). CUF har sedan tidigare tagit som sin åsikt att LAS bör avskaffas. Vi har också ett beslut som luddigt beskriver hur facken blivit alltför mäktiga. Att LO är ganska hoptvinnat med det Socialdemokratiska partiet gör ju knappast saken bättre.

På 1920-talet då fackföreningsrörelsen kom igång ordentligt var den utan tvekan en behövd och efterfrågad del i svensk arbetsmarknad som behövdes för att hindra att arbetstagare exploaterades av arbetsgivare och för att trygga arbetstagarnas position i arbetsmarknaden. Idag är maktförhållandet nästan det motsatta. Fackföreningar utövar en oförsvarbar makt över arbetsgivare och företag. Skräckexemplet är förstås salladsbaren Wild'n Fresh i Göteborg där Hotell- och restaurangfacket nyttjade åtgärder jämförbara vid maffiametoder för att nå sitt mål att förmå den unga företagerskan att teckna ett kollektivavtal som de anställda inte ville ha; oskyldiga företag sattes i blockad och facket smutskastade den unga tjejen. Historien är säkert bekant för de flesta av oss.

Det finns inneboende problem med en fackföreningsrörelse som har lagstiftade rättigheter som jag som liberal inte kan acceptera. Dels handlar det om det skall vara frivilligt att teckna ett avtal, dels handlar det om det privata ägandet. Om jag startar ett företag så måste jag själv få bestämma vem jag vill anställa, vem jag vill avskeda och vilken lön jag vill betala. Om arbetstagarna inte är nöjda med villkoren står det dem självklart fritt att söka sig ett annat arbete, detta kallas fri konkurrens.

Strejkrätten är en absurd rätt. Självklart måste en arbetsgivare få avskeda en arbetstagare som inte gör sitt jobb. Därför bör fackföreningarnas lagliga rätt att strejka tas bort. Istället bör fackföreningarna åtnjuta samma fri- och rättigheter som övriga ideella föreningar. Om de vill strejka står det dem fritt, men då riskerar de också att förlora sina jobb. Om arbetstagare går samman och vägrar utföra ett arbete för en viss lönenivå måste självklart arbetsgivaren höja lönerna för att få det arbete han vill ha gjort, gjort. Dessutom är det självklart så att för att företaget skall gå med vinst måste folk köpa dess produkter eller tjänster. Om företaget betalar alltför låga löner till arbetstagarna kommer dessa inte ha råd att göra detta och företaget kommer inte att gå med vinst. Detta kallas marknadsekonomi.

Behovet av att uppmärksamma personer som gjort viktiga saker har genom alltid varit ett naturligt inslag i alla samhällen. Ett av de äldsta sätten att göra detta är att personen ifråga tilldelas en orden. Det svenska ordensväsendet är en gammal och anrik tradition och de svenska ordnarna har ett stort internationellt anseende. År 1975 satte riksdagen stopp för fortsatt utdelande av ordnarna mycket p.g.a. att det politiska klimatet i Sverige vid den här tiden dominerades av grupper till vänster på den politiska skalan vilket gjorde att allt som kunde tolkas som orättvisor angreps. Jag anser det dock inte som en orättvisa att belöna och utmärka personer som i krig och fred gjort viktiga saker för sitt land. Det svenska ordensväsendet är en historisk och kulturbärande institution som påminner oss om vår svunna ärorika historia.

Rent praktiskt är förtjänstordnar också bra. Till en ringa kostnad för skattebetalarna kan de som gjort en värdefull insats för nationen ges en värdefull och prestigefylld belöning. Att tilldelas en order är ett erkännande och en klapp på axeln. Dessutom så möts utan ett ordensväsende misstänksamhet i internationella sammanhang. I andra länder är det naturligt att man dekorerar tjänstemän med ordnar för goda insatser för det egna landet. Men de svenska representanterna kommer utan nationella utmärkelser eller ordnar vid t.ex. banketter och mottagningar. Detta tolkas lätt som att Sverige skickar mindre kvalificerad personal, ett missförstånd som är lätt att lösa.

Ordensväsendet är ett mycket lyckat belöningssystem, folk blir väldigt glada och det kostar staten nästan ingenting. Vi måste, liksom resten av världen, kunna visa våra egna medborgare uppskattning genom att ge dem möjlighet att få en kunglig orden!
Låt oss sätta stopp för vänsterns kulturmord! Låt oss återinföra de kungliga förtjänstordnarna!

Jag anser att den svenska konungen idag är alltför avlövad. Det är av stor vikt att var och en av oss känner enighet med varandra i samhället, och med nationen och dess historia. Denna samhörighet kan skapas genom att monarken blir mer närvarande i formella och officiella delar av samhällslivet.

Ett stort problem idag är att allt färre människor intresserar sig för politik. Detta är på sikt ett hot mot demokratin i vårt land. Att återinföra Riksdagens Högtidliga Öppnande skulle skapa lite mer glamour kring politiken och kunna få folk i allmänhet mer intresserade av politiska frågor, vilket ju har ett demokratiskt egenvärde.

Konungen skulle då kunna få åter några av de uppgifter han innan, bl.a. vara formell chef över krigsmakten, formellt signera lagar och överta några av talmannens uppgifter vid regeringsbildning. Det handlar om att återföra monarkin till den roll den har i andra konstitutionella monarkier och återge den dess prakt och glans, och inte att avskaffa parlamentarismen och demokratin som många republikaner säkerligen skulle anföra som motargument.

Motståndare till monarki hävdar ofta att det inte är demokratisk eller rationellt. Kanske är det så. Men frågan blir då: vill vi verkligen leva i ett land som är 100% rationellt, eller vill vi leva i ett land där vi kan känna oss insatta i ett historisk sammanhang och där vi har något att förundras och känna oss stolta över. Jag vet i alla fall vad jag väljer. Jag vill inte bo i ett fyrkantigt samhälle som är strömlinjeformat och uttryckslöst. Jag vill bo i ett samhälle med slott och tinnar och torn där vi är något mer en bara en samling spridda individer, där vi alla är en del av ett större och förundransvärt sammanhang.

Låt oss sätta stopp för vänsterblockets kulturmord. Låt Torekovs-kompromissen blott bli en olycklig parentes i vår historia!

Centerpartiets Ungdomsförbund i Jönköpings län står inte bakom lagen om signalspaning, även kallad "FRA-lagen", som riksdagen nyligen sade ja till. FRA- lagen går inte i linje med liberala värderingar som tror på människan och inte på staten och ett övervakarsamhälle.

"The man who trades freedom for security does not deserve nor will he ever receive either."

Det här citatet av Benjamin Franklin är en bra förklaring till varför vi tycker att lagförslaget om signalspaning är dåligt. Ingen ska kunna veta vad jag läser för mail, vad jag besöker för internetsidor eller vem jag pratar i telefon med om jag inte vill det. Detta trodde vi var en självklarhet i ett land som Sverige och allt annat är en grov kränkning av den personliga integriteten. Precis som Benjamin Franklin så väl anför kan säkerhet aldrig få stå som ett skäl till att göra inskränkningar i friheten.

Regeringen menar att lagen inte alls skall användas till att läsa enskilda invånares mail eller lyssna på privata telefonsamtal, utan endast till att spana efter yttre hot mot riket såsom terrorism. Dock är det ändå så att Försvarets Radioanstalt kommer att ha möjlighet att spana och inhämta information från vem som helst när som helst hur som helst utan att vederbörande vet om det. Det behövs inte ens någon brottmisstanke för att få avlyssna. På frågan om vad skillnaden mellan detta och att öppna vanliga pappersbrev är har ingen hittills gett något tillfredsställande svar. På det här sättet urholkas den grundlagsskyddade meddelandefriheten och yttrandefriheten på ett sätt som ingen liberal kan acceptera.

Det är också tydligt att den svenska demokratin inte fungerar när riksdagen tvingas svara inför regeringen och rösta igenom ett förslag som en stor majoritet av folket, SÄPO, Rikspolisstyrelsen, Advokatsamfundet, Lagrådet, Justitiedepartementet och många flera är emot. Det är regeringen som ska svara inför riksdagen och inte tvärt om. Det har dock kommit några positiva saker ur lagförslaget: demokratin utanför riksdagen har vitaliserats genom att oerhört många människor som vanligtvis inte är intresserade av politik har engagerat sig i frågan. Det är tråkigt att debatten kom igång så sent, men vi hoppas för demokratin och yttrandefrihetens skull att den allmänna politiska debatten ska fortsätta och att fler personer blir delaktiga i politiska beslut.

Jag tycker att vi ska ha kvar de nationella helgdagarna som de är idag. Detta av två skäl. För det första för att helgdagarna är en del av vårt kulturarv, och för det andra för att det fungerar bra och alternativet med en ledighetspott knappast skulle fungera.

De nationella helgdagarna är en viktig del av vårt historiska och kulturella arv och något som bidrar till vår nationella identitet. Det faktum att vi alla är lediga och firar på julafton eller påskdagen är vad som gör att det får en sådan stor betydelse för folk. Under juletiden genomsyrar julstämningen hela samhället och just detta, gemenskapen med helgdagarna tror jag är något som det svenska folket uppskattar, oavsett om man är född här eller har kommit hit som vuxen.

Jag tror inte att det är så mycket problem med de nationella helgdagarna som vissa verkar vilja låta påskina. Jag har inte hört särskilt många invandrare oja sig över att de måste vara lediga på juldagen eller vara hemma på nationaldagen. När man kommer till ett visst land vill man nog ta seden dit man kommer och försöka inlemma sig själv med det nya landets kultur och traditioner; utan att för den sakens skull förlora sin egen. Det skulle i alla fall om jag bosatte mig i ett annat land.

Sedan finns också, som jag nämnde ovan, de praktiska problemen med förslaget att avskaffa de nationella heldagarna och införa en s.k. ledighetspott. Vad händer på en skola där alla lärare vill vara lediga på påskafton medan några elever vill stanna kvar? Eller på en arbetsplats där 90% av arbetarna är kristna och 10% muslimer. Hur ska tio procenten kunna stanna kvar och jobba på juldagen om de övriga nittio inte vill det? Nej, de nationella helgdagarna bör vara kvar, både som en del av vår historia och vårt kulturarv och som en praktisk lösning.

Jag har mötts av en storm av socialistisk argumentation till förmån för att behålla sexköpslagen. Debattörerna tar sig friheten att dels moralisera över andra människors livsval, dels sätta sig över de prostituerades omdömen. Gång på gång klankas det ned på prostituerade som människor; de framställs som omdömeslösa personer som inte vet vad som är bäst för dem själva. Jag tycker att de personer som har gjort ett eget yrkesval har rätt att accepteras och respekteras för detta och att klanka ned på dem är både stigmatiserande och kränkande. För det handlar faktiskt om alla människors rätt till sin egen kropp, att alla har rätt att göra vad de vill med sitt liv och sin kropp så länge de inte skadar någon annan. Detta tycker jag som liberal bör vara ett fundamentalt värde i samhället och därför är den vägran att acceptera vuxna människors fria val som tycks finnas skrämmande.

Den tabubeläggning som råder kring särskilt kvinnors sexualitet är intressant. Varför väcker just detta förslag så mycket känslor? Massörer finns det många av. Vad gör massörer? Massörer använder sin kropp för att skänka njutning åt en annan person. Detta är det ingen som protesterar emot. Ärligt talat ser jag inte skillnaden. Att sälja sex är precis som att massera någon mot betalning, inte att sälja sin kropp. Det är att sälja en tjänst. Jag och de flesta andra verkar vara överens om att porr inte ska förbjudas. Men om man följer argumentationen mot ett avskaffande av sexköpslagen så bör väl porr var ännu värre, eller? I t.ex. en inspelning av en porrfilm betalar man personer för att ha sex OCH man sprider sedan materialet vitt och brett så att dessa personers sexualitet på alla sätt exploateras. Någon av mina motdebattörer kanske kan förklara varför prostitution är värre än porr.

Många anför att de prostituerade inte har något val. Man har alltid ett val. Att människor prostituerar sig för att de har skulder är inget argument. Man kan alltid skaffa sig ett annat arbete, och kan man inte det så är det ju ett val att prostituera sig för att betala tillbaka en skuld som man själv har skaffat sig. Det är ju ingen annan och definitivt inte samhället som är ansvarigt för att betala tillbaka dina skulder. Vill du inte hamna hos kronofogden är det bäst att du skaffar dig ett jobb och betalar tillbaka. Dessutom har vi sociala skyddsnät som gör att ingen tvingas prostituera sig. Man kan ju alltid få socialbidrag om man inte lyckas hitta något annat jobb.

Marknaden finns oavsett om det är olagligt eller inte. Det är självklart att en svart marknad drar till sig olagligheter. Man kommer inte till bukt med fruktansvärda brott som traffiking eller slaveri genom att förbjuda sexhandel. Idag förekommer ingen myndighetskontroll från t.ex. arbetsmiljöverket eftersom att marknaden "inte existerar", men om det blev en laglig marknad skulle självklart myndighetskontrollen öka och därmed de prostituerades säkerhet och deras möjlighet till ett drägligt liv.

Det finns många problem på den svenska arbetsmarknaden idag. Under tolv år av oavbrutet socialdemokratiskt styre har arbetslösheten stigit, arbetsgivarna har överhopats av regler och föreskrifter och svenskarna har tyngts under världens högsta skatter. Sedan den nya alliansregeringen tillträdde har läget förbättrats marginellt, men främst moderaterna under ledning av statsminister Fredrik Reinfeldt har visat en ovilja att genomdriva viktiga men stundom smärtsamma reformer. Konkreta och substantiella förändringar behövs för att trygga en friare, konkurrenskraftigare arbetsmarknad och en ljusare framtid. Reformer behövs inom en rad områden, men främst handlar det om förändringar av ersättningsnivåer, arbetsmarknadslagar, skatter samt arbetsmarknadens parters skyldigheter och rättigheter.

På 1920-talet då fackföreningsrörelsen kom igång ordentligt var den utan tvekan en behövd och efterfrågad del i svensk arbetsmarknad som behövdes för att hindra att arbetstagare exploaterades av arbetsgivare och för att trygga arbetstagarnas inflytande över sin vardag. Idag är maktförhållandet nästan det motsatta. Fackföreningar utövar en oförsvarbar makt över arbetsgivare och företag. Skräckexemplet är förstås konflikten mellan salladsbaren Wild'n Fresh i Göteborg och Hotell- och Restaurangfacket i början av år 2007 då facket nyttjade åtgärder jämförbara vid maffiametoder för att nå sitt mål att förmå den unga företagerskan att teckna ett kollektivavtal som de anställda inte ville ha; oskyldiga företag sattes i blockad och facket smutskastade den unga tjejen. Ett annat exempel är förstås den så kallade Vaxholmkonflikten där Byggnads år 2004 krävde att ett lettiskt byggföretag skulle skriva på och följa ett svenskt kollektivavtal. När byggföretaget vägrade försattes de i blockad av rödklädda blockadvakter skrikandes "Go home" till de lettiska arbetarna. I slutet av år 2007 kom en dom från EG-domstolen som fastslog att Byggnads hade agerat fel i frågan. Historierna är säkert bekanta för de flesta av oss. Detta angrepp på ett utländskt företag är inget annat än protektionism och begränsar den fria rörligheten och den fria konkurrensen. Om vi vill ha bästa möjliga produkt till bästa möjliga pris måste den fria rörligheten på arbetsmarknaden garanteras och då kan inte nationella avtal få styra företagen.

Det finns inneboende problem med en fackföreningsrörelse som har lagstiftade rättigheter som jag som liberal inte kan acceptera. Dels handlar det om det skall vara frivilligt att teckna ett avtal, dels handlar det om det privata ägandet. Om jag startar ett företag så måste jag själv få bestämma vem jag vill anställa, vem jag vill avskeda och vilken lön jag vill betala. Om arbetstagarna inte är nöjda med villkoren står det dem självklart fritt att söka sig ett annat arbete, detta kallas fri konkurrens. Lokala avtal kan självklart tecknas för att reglera förhållandena på arbetsplatsen om arbetsgivaren vill, men de skall vara frivilliga.

Strejkrätten är en absurd rätt. Självklart måste en arbetsgivare få avskeda en arbetstagare som inte gör sitt jobb. Därför bör fackföreningarnas lagliga rätt att strejka tas bort. Istället bör fackföreningarna åtnjuta samma fri- och rättigheter som övriga ideella föreningar. Om de vill strejka står det dem fritt, men då riskerar de också att förlora sina jobb. Om arbetstagare går samman och vägrar utföra ett arbete för en viss lönenivå måste självklart arbetsgivaren höja lönerna för att få det arbete han vill ha gjort, gjort. Dessutom är det självklart så att för att företaget skall gå med vinst måste folk köpa dess produkter eller tjänster. Om företaget betalar alltför låga löner till arbetstagarna kommer dessa inte ha råd att göra detta och företaget kommer inte att gå med vinst. Detta kallas marknadsekonomi.

Lika absurd är Lagen om anställningsskydd, LAS. Lagen innebär bland annat att arbetsgivaren måste ha skäl för att säga upp någon, att den uppsagde har rätt till en uppsägningstid med full lön samt att den så kallade "sist in, först ut"-principen gäller. Principen innebär att vid nedskärningar skall den person som anställdes sist gå först. Precis som med fackföreningarnas rättigheter kan jag som liberal inte acceptera en lag där det privata ägandet undermineras på det vis som LAS gör. Om jag startar ett företag och bereder människor arbetstillfällen måste jag självklart också få avskeda dem på grund av vilka skäl jag vill och i vilken ordning jag vill och ge dem vilken lön jag vill. Dessa saker kan självklart regleras i frivilliga lokala avtal om arbetsgivaren vill, men de bör inte regleras i lag. Dessutom ser vi hur LAS har kommit att bli en mur för arbetssökande. Många arbetsgivare tvekar att anställa människor eftersom de inte kommer att kunna bli av med dem om de skulle behöva det. Detta är ett fenomen som särskilt drabbar unga människor som inte har någon arbetslivserfarenhet. LAS har alltså kommit att bli en lag som utestänger människor från arbetsmarknaden och därmed slår vakt om arbetslösheten. Därför bör LAS avskaffas.

Ett tredje problem är de höga och orättvisa skattesatserna och de höga och orättvisa ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemen. Sverige har under lång tid haft världens högsta skatter vilket innebär att en vanlig arbetstagare får betala ungefär en tredjedel av sin lön i inkomstskatt. En person som tjänar över 27 000 kr får betala ungefär hälften av sin lön i inkomstskatt. Utöver inkomstskatten måste vi betala fastighetsskatt, MOMS, olika typer av punktskatter samt ytterligare skatter. Arbetsgivaren betalar också arbetsgivaravgift för sina anställda. Om fler kommer i arbete kan skatterna sänkas utan att staten för den sakens skull får lägre intäkter och du och jag kan få mer pengar kvar att konsumera för. Inkomstskattesystemet är orättvist eftersom det är ett progressivt skattesystem. Istället borde ett platt skattesystem införas där man betalar samma procentsats oberoende av hur mycket man tjänar. Detta skulle skapa incitament att utbilda sig, tjäna mer pengar och bidra till den gemensamma ekonomin. Även socialförsäkringarna borde reformeras på liknande sätt. Genom att sänka ersättningsnivåerna skapas större incitament för att jobba; det ska alltid löna sig att arbeta. Även socialförsäkringar såsom a-kassa bör vara platta, så att samma krontal betalas ut till alla; en högavlönad människa gör ju precis lika mycket nytta för staten då han är sjuk eller arbetslös som en lågavlönad människa. Människor som inte klarar sig på de platta socialförsäkringarna kan självklart välja privata tilläggsförsäkringar. I ett sådant system skall alla självklart betala in lika mycket.

Alla dessa förslag är tydliga liberala alternativ som främjar en konkurrenskraftig och fri marknad och ett ökat välstånd.

I JP 8/5 skriver "En missnöjd f.d elev" att Per Brahegymnasiets lärare och ledning inte respekterar eleverna, att många lärare är obehöriga och att elever och föräldrar inte vågar framföra synpunkter av fruktan för sänkta betyg. Insändarskribenten anför sammanfattningsvis att skolan inte kan acceptera sanningen och att dess goda rykte blott är en lögn.

Vi blev synnerligen överraskade när vi läste insändaren eftersom både fakta och våra egna erfarenheter pekar åt rakt motsatt håll. Det är förstås tråkigt att eleven inte trivdes på PB, men det vore intressant att höra vad han eller hon inte tyckte var bra mer konkret.

PB ligger allra högst upp i det så kallade "nöjd elev-index" som används för att jämföra de olika gymnasieskolorna. Medelvärdet är 62 och PB ligger på 70. Undersökningen visar bland annat att eleverna på PB trivs mycket bra, känner sig lugna och trygga i skolan och inte upplever någon mobbning. Detta torde visa att skolan, tvärtemot vad insändarskribenten anför, genomsyras av respekt. Enligt skolverkets utlåtande efter den inspektion som genomfördes på PB i början av året är skolan kanske den skola i hela landet som uppvisar bäst acceptans, god stämning och respekt. Detta är något som också lärare och elever ständigt bekräftar; på PB respekteras alla för vilka de är och hör finns också ett sprudlande föreningsliv med mycket engagemang.

Per Brahegymnasiet är den skola i länet som den största behöriga ämneslärarkåren; hela 93,8% är behöriga i de ämnen de undervisar i. De lärare som inte är behöriga kan ändå sina ämnen med har även gått kompletterande pedagogiska kurser. Att eleverna på PB har länets högsta betygssnitt samt att hela 98,5% av ettorna under 2007 blev godkända i matte, engelska och svenska torde visa att undervisningen på skolan håller hög klass.

Elevinflytandet är väl organiserat med både formella och informella kanaler för att möjliggöra inflytande från elevsidan. Vi upplever att ledningen och lärarna alltid har uppskattat våra synpunkter på saker och ting, även om vi naturligtvis inte alltid är överens. Att man skulle få sänkta betyg om man klagar i större utsträckning än på andra skolor vänder vi oss starkt emot. Att man inte kan acceptera sanningen är också ett befängt påstående; det har under året pågått ett intensivt utvärderings- och förbättringsarbete som har gett tydliga och positiva resultat. Om allt detta kan insändarskribenten läsa i Per Brahegymnasiets kvalitetsredovisning 2007.

Per Brahegymnasiet är utan tvekan en av de bästa skolorna i länet, om inte i riket!

Per Brahegymnasiets Elevrådsstyrelse

Monarki är ett styrelseskick där posten som statschef tillsätts genom arv i motsats till republik där posten tillsätts genom val. I en konstitutionell monarki, vilken denna uppsats kommer att behandla, regleras regentens uppgifter och maktbefogenheter av konstitutionen, grundlagen. De flesta av dagens konstitutionella monarkier ligger i Västeuropa. Nya länder tenderar i stor utsträckning att bli republiker.

 I olika länder tillämpas olika typer av tronföljd. Agnatisk tronföljd, i t.ex. Japan, innebär att tronen ärvs på svärdssidan, d.v.s. att äldste sonen ärver tronen. Om söner saknas ärvs tronen av närmste manlige släkting. Viss kognatisk tronföljd, i t.ex. Storbritannien, innebär att äldste sonen ärver tronen i första hand, men om söner saknas ärvs tronen av äldsta dottern. Full kognatisk tronföljd, i t.ex. Sverige, innebär att tronen ärvs av äldsta barnet, oavsett kön.

En monark kan, till skillnad från en vald president, representera hela folket oberoende av etnicitet, religion eller politisk tillhörighet etc. Det säger sig självt att en president endast kan representera de som röstade på honom. Därmed står en monark över det dagliga politiska spelets kompromissande och käbbel. Det är ur maktdelningssynpunkt bra att de formella statsfunktionerna kan skötas av en av det snabbt skiftande opinionsläget oberoende monark. Dessa uppgifter kan t.ex. bestå i att formellt föreslå samt stadsfästa regering, formellt stadsfästa lagar, vara formell högste chef över krigsmakten, öppna riksdagen etc.

Konungen är en bra marknadsförare av Sverige vid t.ex. statsbesök och utlandsresor. Intäkter genererade av kungahuset överskrider vida dess kostnad. Konungens person är också en intressemagnet; han lockar till sig mycket nyfikna företagare och investerare som i sinom tid bidrar till den svenska statskassan. Från republikanskt håll anförs det ofta att monarkin kostar skattebetalarna mycket pengar. Dock är det ju knappast så att det vore billigare med en president; det skulle till och med tillkomma enorma kostnader för valkampanjer etc.

I och med att ämbetet som regent går i arv kan monarken representera folket och dess historia på ett sätt som en president aldrig kan göra. En statschef som väljs för några år och kan komma att röstas bort i nästa val kan aldrig stå får den stabilitet och kontinuitet som en monark kan. Konungen representerar vår historia och vårt kulturarv genom att själv vara en del av det. En värld av monarkier är en värld av levande historia. Det finns många praktiska exempel där monarkin enat och stärkt folket och folksjälen; både historiska och nutida. Gustav Vasa som befriade Sverige från den danska övermakten, Gustav II Adolf under vars regering Sverige stod på toppen av sin makt och ära, Drottning Kristina som stärkte bildningen i landet, Gustav III som fick kulturen och vetenskapen att blomma upp och sist men inte minst vår egen Konung Carl XVI Gustaf som var ett stort stöd för de många familjer som förlorade nära och kära i flodvågskatastrofen i Sydostasien. I Spanien var det i praktiken konung Juan Carlos som införde demokratin.

Monarkin är främst en traditionsenlig institution. Enligt hävd ärvs tronen på svärdssidan, den manliga sidan. Att den, som i Sverige, ärvs även på spinnsidan medför onekligen vissa komplikationer med dynastier etc. Därför är viss kognatisk tronföljd, så som den beskrevs i inledningen, att föredra.

Enligt en nyligen publicerad SIFO-undersökning stöder ca 80% av det svenska folket monarkin, vilket visar att den är legitim. En annan brittisk studie visar att Sverige är världens mest demokratiska land. Detta torde bevisa att ett land inte blir mindre demokratiskt med ett monarkiskt styrelseskick, utan snarare tvärt om. Om man jämför Västeuropas konstitutionella monarkier med t.ex. republikernas republik USA torde väl detta visa att ett republikanskt statsskick knappast är en garant för ett demokratiskt fungerande system. Monarki i ett land tyder på en stabil och fredlig historisk övergång till demokrati. När det gäller kompetensen är det ju faktiskt så att en monark är fostrad sedan barnsben för att bli statschef.

Sammanfattningsvis är alltså ett monarkiskt styrelseskick, där ämbetet som statschef går i arv, att föredra framför ett republikanskt styrelseskick, där statschefen väljs, ur både ett demokratiskt, ekonomiskt och ur ett historiskt perspektiv. Slutligen kan anföras att den konstitutionella monarkin, precis som alla andra statliga institutioner, bygger på folksuveränitetsprincipen och bara kan existera så länge den har folkets stöd.